I billedkunstneren Ulrika Pihlströms arbeid "Livingroom" har hun i forprosjektet, som det her blir presentert utdrag fra, intervjuet en rekke personer om deres forhold til rom. Hun har stilt spørsmål om steder der man har opplevd velbehag, og steder man skulle ønske fantes.

…. fra intervjuene ….

- Jeg ville ha likt å ha muligheten til å hoppe av alle de seriøse gjøremålene jeg løper rundt for å rekke. Gå inn i et tomrom der det nettopp ikke eksisterer en forventning om at noe skal skje, ingenting å vente på eller være for seint ute til. Et sted hvor jeg slipper å være sosial, hvor det er lov å være stille og falle ned. Drømmers og sorgers innelukkethet og samtidig kunne åpne dørene inn til dette for andre. Kanskje som en annen form for kirkerom, uten redselen for en opphøyet hellighet.

- Jag kommer att tänka på hur det är att vakna på morgonen i olika rum. Det ska vara ljust, helst ska solen sila in gjenom fönstren. Som då jag var liten och vaknade upp hos mormor og morfar på landet. Man kunde höra att de redan var uppe ock höll på med något. Det var stunden då jag bara låg ock blundade ock lyssnade på aktiviteten som pågick, och ljuset. Det var som att dagen välkomnade mig, lockade mig till att stiga upp ock delta. Så framför allt gillar jag rum med ljus flödande in och ljusa väggar som sänder ljuset vidare. Gärna ganska fyrkantiga, sammlande till formen. Såna rum gör mig aktiv.

- Sen blir jag mer passiv i mörka rum med konturerna förlorade i skuggan. Där kan man bara stanna för evigt.

- Jag har haft ett väldigt bra samtal med Nina Roos en gång om hur man förändras beroende på hur man bor. Att olika delar av ens personlighet liksom förstärks av olika rum. Att det finns olika platser i rummet som man bara uppsöker för vissa aktiviteter , t.ex. en speciell plats som man kan tänka bäst på.

- Jag kan längta efter ett rum som får människor att se varandra – verkligen se varandra. Det är märkligt att passera så många människor som man gör i stan utan att ens få en enda ytlig mänsklig kontakt. Men det beror kanske mer på sinnelaget än på rummen som finns. I andra länder är det annorlunda. Men jag längtar efter den där mänskliga blicken som säger: jag ser dig (hej). Inte en flirt på en bar (inte för att det är fel, men…) inte något värderande utan bara en blick med vänlighet i.

- (Ofta är vardagen fylld av stress, alla är i sina hjulspår med skygglapparna på.) Kanske ett utsnitt av en buss med möjligheten att berätta in en kort episod från den dagen eller livet och så skulle man kunna lyssna på andras berättelser. Kanske skulle det öka nyfikenheten på okända. Et rum som påminner om nyfikenhet.

- En liten lunge, i byen, som du kan dra deg tilbake til. En lunge for mange personer eller for en og en. Ett rom som er forholdsvis tomt og stille – en atmosfære hvor lyset er dempet og hvor du kunde oppleve ro og stillhet, der man kunne sette seg ned å slappe av litt, med musikk kanskje. Jeg ser for meg noe veldig sanselig, trygt - hva skal jeg si, - det kunne se ut på mange forskjellige måter… Det kunne vært plassert rundt omkring i form av små bokser der det råder stillhet. Fritt for assosiasjoner (tankeforestillinger, om hva man skal tenke når man går in der, et åpent og fritt rom med dempet belysning og forholdsvis tett, ett abstrakt rom, som ikke har noen konkrete symboler - mest mulig abstrakt. Det skulle finnes innbydende sitteplasser der man virkelig kunne slenge ned kroppen og slappe av ordentlig: sitte godt og avslappet. Det kunne vært organisert slik at man betalte 5 eller 10 kroner for å gå inn...

- Jeg opplever at det er veldig vanskelig å finne sitt sted, når man er på vei til og fra i byen. Det er for eksempel vanskelig å finne en cafè som passer til ens egen stemning, om du ikke har lyst til å snakke med noen eller ikke har lyst til å spise eller drikke, bare har lyst til å slappe av, sette seg ned og være i fred et kvarter eller en halv time som man har til overs. Ett sånt sted tror jeg er utrolig viktig i en storby.

- Vi klarer ikke å frigjøre oss. Ting skal fylles med handling. Sitte og gjøre ingenting – du har ett innebygd behov for å legitimere ditt nærvær, det er ikke tilstrekkelig å være der – godta at ting er dårlig eller går galt, at det ikke går som man har tenkt seg. Legitimere at du har valgt bevisst, hvorfor du er der (hvorfor du er den du er) Dette er et fenomen, man er enig i det når man sitter og prater om det med andre, men å befri seg fra det er noe helt annet.

- Just nu tänker jag mycket på ljus.

- Uterum som känns mer privata.

- Det mesta är otroligt ensformig.

- Et stille harmonisk og velkomponert rom der tanker kan flyte, lett tilgjengelig og sentralt plassert der folk ferdes.

- Ett litet fint rum som man skulle kunna gå in i när man är i staden. Där skulle finnas en sittplats, lite vatten och glas, och en fin toalett, omsorgsfullt men enkelt – en plats att ta igen sig på, vila, dricka och möjlighet att gå på toaletten.

- Jeg synes det er for lite variasjon av rom, kanskje kunne det ha vært mer former – noe som er utfordrende tankemessig, rom har som regel helt rette vinkler, det borde vært eksperimentert mye mer med form, så folk virkelig kan oppleve hvordan en form påvirker sinnet.

- En badstue som var veldig mørk, der det luktet av kvister og løv fra trær, jeg tror kanskje velbehaget var at det nesten opplevdes som om kroppen ikke var avgrenset, varmen og mørket var på en måte omsluttende og huden var ikke lengre en overflate eller begrenset, eller kanskje var det lukten.

- I New York hadde de "den" en gang, jeg tror det var i slutten av 1800-tallet, noe som de kalte "kjærlighetstønnen". Det var en tønne hvor to mennesker som var fremmede for hverandre gikk inn i hver sin ende, så ble tønnen rullet rundt med en sveiv, slik at de inne i tønnen falt over, under og på hverandre. Et slikt rom tror jeg ikke eksisterer i byen.

- Inga möbler endast sittkuddar och dynor.

- Ett flytbart japanskt tehus.

- Jag har inte behov av alla fula omänskliga livsmedelsbutiker, de skulle kunna vara behagligare att vistas i dem. Jag önskar också städer med mindre reklam utomhus. Jag skulle vilja gå igenom staden utan att bli bombarderad med en massa idiotisk reklam/information och se husen, människorna och livet istället.

- Jag gillar forsar och fontäner särskilt om natten.

- Når jeg har spist på en restaurant har jeg ofte et skrikende behov for å legge meg ned på en sofa, rett ut, for å hvile og fordøye maten. Å henge på en stol er veldig slitsomt.

- Et rom som kunne forandres etter årstidene.

- Et totalt lydisolert rom, for samtale.


…om intervjuene…

Det er et par ting som går igjen i intervjuene. Det ene er at man ønsker seg en viss intimitet. Det andre er at rommet som etterlyses er av offentlig karakter.

Dette intime minner om erfaringer av rom slik Gaston Bachelard beskriver dem i "The Poetics of Space." I hans univers kjennetegnes et sted av tankene og drømmene de egner seg til.

Hos Bachelard er et fuglereir eller en skygge på plenen avgrensninger som egger romopplevelsen. Han har med seg barnets evne til å leve seg inn i noe lite, barndommens fleksible proporsjoner.

Kontraster er viktig, hytta om vinteren inviterer til tanken på et større rom med varmt lys, en annen årstid. Det er de små rommene som egner seg best til drømmer. Et palass har ikke den intimitet som kreves av et rom man skal drømme i. Opplevelsen av et palass virker kanskje mer fullkommen i hytta enn i selve palasset.

Dette er en interessant tanke: at det lille rommet evner å favne det store i større grad enn det store evner å favne det lille.

I det store rommet, for eksempel en stor jernbanehall, Rådhusplassen i Oslo, eller Hardangervidda, kjenner man seg liten. Det kan være berusende, men i denne storheten er det alltid en autoritet som taler, jernbaneverket, nasjonalstaten, eller Gud; i palasset er det antakelig slekten. I det store rommet formidles budskap ovenfra og ned.

I intervjuene er det ikke det monumentale – det store og det oversiktlige – behovet går i retning av. De store rommene er kontrollerte rom. Når byplanleggeren Eugèn Haussmann skar igjennom de tette bygningsmassene i Paris på slutten av 1800-tallet for å lage brede rettlinjede boulevarder, var det også for å kunne sette inn soldater og utøve kontroll over et folkemylder som hadde levd som det passet dem i kaotiske kvarterer, hvor man måtte ha en geriljasoldats lokalkunnskap for å fungere.

Man ønsker seg et fristed, men det er ingen som har snakket om private rom. Det er offentlige rom man lengter etter, hvor man også kan møte andre, flere vil ha rom for samtaler. En vil ha et rom som er totalt lydisolert, hvor man kan snakke sammen uten å bli hørt. Det er forståelig nok: vi registrerer stadig hvordan videokameraenes nedslagsfelt teppelegger hver krok av offentligheten.

Intervjuobjektenes ønsker om et sted ser ut til å gå gjennom to faser. Det er først noe personlig, å få lov å ha plass rundt seg, en dimensjon hvor krav utenfra, et kontrollerende blikk, skyves på en armlengdes avstand. Det neste steget er å slippe inn andre i dette rommet og skape virkelige møter.

Det personlige behovet er vanskelig å legitimere. Det er et politisk trykk overfor at folket skal legitimere sin eksistens med produksjon. Men for at demokrati skal fungere må det være plass for tilbakemeldingen oppover i systemet, og disse meldingene må formuleres i mindre rom hvor man nettopp kan reflektere på det store rommet, også i betydningen samfunnsrommet.

Det er foruroligende at slike rom skal være en mangel. Det må være tillatt å sette seg ned, men legg da merke til hvor få benker det er satt ut på offentlige steder i Norge. Sammenlign for eksempel med Danmark.


Når jeg skriver dette, sitter jeg på det nye Statsbiblioteket i Malmö. Det har en monumental inngang som jeg kan se fra mitt tilbaketrukne hjørne. Om et kvarter skal jeg møte en venn i cafèen.